Tusen år, tusen mil och tusen ord.

Idag var åter igen en tidig morgon. Vi behövde åka tidigt eftersom vi skulle besöka två skolor 200 kilometer från Hluhluwe. Vägen dit var dessutom det värsta vi sett hittills, det var mer gropar än asfalt, på den sträckan som hade asfalt vill säga. Sista 2 milen var en grusväg bestående av medelstora stenar. Det gick så långsamt!

Väl framme på den första skolan inser vi att de inte ens kopplat in de datorer som de fått för ett år sedan, när förra CESA-gruppen var här. Det gjorde mig riktigt förbannad. De skyllde på att de inte fått tag i någon datorlärare men det tycker inte jag är en godtagbar ursäkt. Det fanns inte mycket vi kunde göra, så vi sade åt dem att de var tvungna att koppla in datorerna och låta eleverna använda dem, om än bara för att spela spel och måla i paint. Vi sa att de inte spelade någon roll vad eleverna gjorde på datorerna, så länge de fick lite datorvana. Många av ungdomarna har nämligen aldrig suttit vid en dator alls och det verkade som att de fattade vad vi menade. Dessutom finns det många skolor som står på kö och kommer att använda datorerna bättre. Vi bestämde oss dock för att inte uppdatera något på dessa datorer, eftersom avtivirusprogrammet skulle hinna bli gammalt igen. Istället kollade vi bara så att alla fungerade och åkte vidare till nästa skola.

När vi pratade med Siphile nu på kvällen blev han lika upprörd som jag och sade att de förmodligen kommer åka och hämta de datorerna och ge dem till en skola som behöver det bättre. Vilket jag tycker låter som en bra idé.

Den andra skolan hade precis samma förutsättningar som den första, men de hade tacklat problemet på ett mycket bättre sätt. En vanlig lärare (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på), som hade lite datorvana höll utöver sitt vanliga arbete ett par extra lektioner i veckan. På dessa lektioner fick olika klasser komma in i datorsalen och använda datorerna för att göra just enkla saker som att måla i paint och spela spel osv. De som gick i tolfte klass (sista året i high school) kom även dit för att skriva uppsattser och söka information i offline wikipedia på datorerna.

P[ denna skolan bestämde vi oss för att uppdatera antivirus och lägga in en mycket nyare och större version av Wikipedia. Tråkigt nog blev det strömavbrott mitt under arbetet, ett strömavbrott som varade i flera timmar. Vi började prata lite mer med den andra läraren, MUsa. Han var ny på skolan och hade ansvaret för datorsalen numera. Det visade sig att han hade studerat informationsteknik i Durban och jobbat som webbutväcklare. Han kunde flera programspråk, så som php, html, C# och C++. Vi gav då honom en installationsskiva för både XP och alla de uppdateringar av wikipedia och antivirus som vi hade, så att han skulle kunna göra färdigt detta själv när strömmen kom tillbaka.

När Carl visade Musa hur man uppdaterade virusdefinitionerna pratade jag med läraren som jag glömt namnet på. Hon kom ursprungligen från Pretoria, men arbetade som lärare här. Hon berättade att det var många väldigt fattiga barn på skolan, och att många inte hade råd med mat. Hon hade därför när hon varit ny på skolan ofta köpt mat för att hjälpa barnen. Men eftersom det var så många barn kunde hon inte göra detta till alla. Istället började hon odla spenat, potatis och grönsaker på skolan bakgård, så att när barnen kom och var hungriga kunde de få gå och plocka ur landet. Hon hade också sett till att journalister kommit till skolan och uppmärksammat detta i en tidning. Hon ordnade utflykter och såg till att ungdomarna fick se något annat än den landsbyggd som de vuxit upp i. Hon var mycket trevlig, verkade ha ett genuint intresse för att hjälpa dessa barn, inte bara med utbilding, utan till ett bättre liv. Det var mycket inspirerande att se, och gjorde att vårt arbete kändes roligare.

När vi förklarat för Musa hur man skulle göra och det var dags att åka hem så hörde vi en sång från ett hus i närheten. Kvinnan berättade att det var eleverna som övade inför en tävling i sång och dans och frågade om vi inte ville följa med och titta en stund. Självklart följde vi med, och vilka duktiga ungdomar det var! De sjöng för allt vad de var värda och behövde absolut inga högtalare för att höras.. De sjöng och dansade mycket intensivt, liknande den dans vi sett på zulufesten, men mer uppstyrt och snyggare.

På vägen stannade vi till vid en stor dam (niklas korrekturläser: vi stannade även till vid en mycket fräck damm) för att ta lite bilder. Detta var uppe bland bergen och precis i solnedgången, mycket häftigt landskap, mycket vacker vy. Vi gick upp för en brant trappa och kom upp på en väldigt häftig avsats som gav en lätt svindelkänsla när man tittade ner, men oj vilken utsikt det var.

Nu sitter vi åter i vår hydda och brottas med dålig täckning för att försöka ladda upp bilder, texten kommer som vanligt nu, lite i förväg.

Over and out
Viktor