Har ni tänkt på det; CESA, de är ju i Afrika!

Sittandes i ett plan på Landvetter med Antons Lonely Planet i handen inser jag plötsligt att vi är på väg. På väg mot Sydafrika. Upplevelsen blir inte mindre omtumlande av att mannen i sätet mittemot plötsligt slutar andas och kalabalik utbryter när ambulanspersonal och läkare åkallas. Efter några dramatiska minuter verkar han ha klarat sig. Jag utbyter menande blickar med Marcus och Anton och tänker att det kanske är en försmak på dramatiska historier som väntar i Afrika. En kokande natt på Dubais gator och två flygresor senare plockar vi ut hyrbilen som ska bli vår följeslagare under de kommande två veckorna. Trots att vi inte bytt tidszon är vi alla tre hyfsat mosiga i huvudet när vi beger oss mot Durban för vår första natt i Sydafrika och glömmer alla bort vägbeskrivningarna vi skrivit ut. Efter en hetsig storstadsskattjakt i den sydafrikanska natten utan karta eller GPS hittar vi till slut vårt vandrarhem. Vår Toyota Avanza hade tydligen inget fungerande tolvvoltsuttag. Eftersom vi kommer att förlita oss mycket på GPS för att ta oss till skolorna vi ska besöka, fick vi se till att få en bil som GPSen faktiskt fungerade i. Två bilbyten senare är vi lite sena, men på väg. Eftersom jag kört fyrhjuligt i vänstertrafik tidigare blir det jag som får ta första långa bilturen. En vacker och händelselös biltur senare är det solnedgång och vi har till slut hittat fram till Hluhluwe. Vi får ett varmt välkomnande av några svenskar som jobbar på Star For Life här i Hluhluwe över en trevlig middag. Kvällen slutar tidigt med att vi blir visade till vårt ganska flådiga boende mitt bland zebror och antiloper. /Robert