iSafari

Som en blixt vaknar jag. Ljudet av åskan natten mellan torsdag och fredag är nästan öronbedövande och regnet faller i mängder över vår hydda och man får en känsla av att inte vara helt skyddad. Jag hör ett annat ljud. Jag kollar mig omkring och ser Tobias. Som taget ur en komedi sitter han på knän vid fönstret endast iförd kalsonger och filmar och videologgar med sin kamera.
‘När det åskar i Sydafrika så åskar det på riktigt’. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Somnar om.

Att sedan vakna bara några få timmar senare och se fram emot en safari efter nattens brakväder som fortfarande inte har gett sig riktigt kanske var lite jobbigt. Fast ändå inte. Vi hade alla sett fram emot att få åka iväg på safari och lite (eller rättare sagt väldigt mycket) åska skulle inte få stoppa oss! Och all världens regn skulle inte heller kunna stoppa oss!
Fel…
Vi låg vakna en stund och väntade som vanligt på Mdu som brukar komma in och knacka när frukosten är redo. Efter ett tag så kommer han in och säger att delar av parken har blivit översvämmade så vi får helt enkelt skjuta upp vår safari. Jaha.

Kasst väder och inga planer. Det blir en lugn dag för det tappra CESA gänget som fylls upp med lika delar böcker som vila. Sen kryper kvällen på oss och innan vi vet ordet av det så är det helt kolsvart ute, precis som det har blivit varje dag runt kl 6. Som tur är tar inte dagen slut där utan efter att vi ätit så tar vi det lugnt i vår hydda ett tag och sedan kommer vår käre vapendragare Mdu och tar med oss ut på stan, väldigt nära den första skolan vi besökte, och in på en bar. Vi tar oss en öl (oroa er inte, självklart har vi en designated driver) och träffar lite av Mdus vänner och spelar lite biljard och har det väldigt trevligt fram till polisen kommer och stänger och vi tar oss hemåt igen för att ladda inför morgondagen.

När vi vaknar dagen efter är vi utvilade och redo för att ta oss in till staden, Hluhluwe, för att möta upp Ntobeko, en vän vi hittat på Star for Life som bara är något år äldre än oss. Vi hämtar upp honom och rör oss sedan söderut emot St Lucia, för att sedan ta oss vidare till Cape Vidal. Det är en resa på ungefär en och en halv timme som fylls med prat och musik. Vi kommer fram till parken och betalar en liten summa inträde och beger oss vidare in i parken, alla fulla av förhoppningar för att få se så många olika djur som möjligt.

Alla tittar åt vänster. Bilen står stilla. En flock med zebror rör sig en bit in i parken. Vårt första möte med djur (bortsätt från höns och tuppar, getter och kossor). Det är en häftigt syn att se men vi fortsätter ganska snabbt då det finns så mycket mer att se. Vi tar in på en liten, nästan obefintlig väg till vänster eftersom vi är alla sugna på lite äventyr. Längs med vägen ser vi både gnuer, zebror och ett gasell-liknande djur som vi inte vet namnet på. Vi tar oss tillbaka till huvudvägen och fortsätter. Vi kör in på ytterligare en väg. Denna gång till höger och med betydligt bättre väglag. Vi kör ett litet tag utan att se så mycket speciellt tills vi till slut kommer in nära en damm av storlek större. Vi ser ett gäng buffalo som står och tar det lugnt vid vattnet men sedan ser vi något ännu häftigare. Flodhästar i massor står lite längre bort och simmar omkring i vattnet. Vi sitter kvar och tittar länge på det häftiga djuret. Det är svårt att tro att det är ett riktigt farligt djur när man ser dem. Stora, klumpiga och riktigt snälla är vad de ser ut att vara. Vi beger oss sedan vidare i parken för att sakta men säkert närma oss Cape Vidal. På vägen ser vi lite djur som t.ex. duiker och vildsvin (Pumba!), men fortsätter rätt snabbt vidare.

Raka vägen till Cape Vidal! Okej, det är inte alla sant, men till slut börjar växtligheten tätna runt oss och vi börjar närma oss. Vi stannar lite snabbt vid en kiosk för att köpa lite kex och så fort vi hoppar ur bilen ser vi en apa som sätter sig på räcket bredvid en soptunna och sliter av locket för att börja rota men blir snabbt bortjagad av lite personal. En riktigt busig liten apa som inte alls var rädd för människor. Vi köper det vi ska och tar oss vidare bara någon minut tills vi kommer till en parkering där vi ser stranden. Vi parkerar och hoppar ut. Monkey madness! Det är apor överallt som springer omkring! De är så himla söta men de flesta verkar tycka att de är jobbiga. Helt förståeligt eftersom de springer omkring och rotar och tar det mesta de kan komma över. Men vi struntar i det och springer ner på standen. En lång sandstrand med väldigt få folk (det är ju trots allt vinter här) och stora vågor som slår in lite längre ut i vattnet. Jag och Tobias inser att vi måste bada medan Jennifer och Ntobeko håller varandra sällskap och tar lite bilder. Vattnet är härligt trots att det är vinter och vi ligger i ett bra tag innan vi bestämmer oss för att gå upp. Vi hoppar sedan in i bilen och tar oss tillbaka. På vägen tillbaka genom parken så ser vi en lång kö av bilar och vi vet att det väntar något häftigt.

Det står, inte alls långt ifrån vägen, en svart noshörning, som dessutom har en unge med sig. Detta var tydligen något som var väldigt sällsynt att få se fick vi reda på och vi kände oss, trots bara två av fem av the big five, väldigt nöjda med dagen. Vi åkte sedan snabbt till Richards Bay som låg en knapp timme bort för att köpa ett nytt minneskort till kameran eftersom vi redan dagen efter skulle på en riktig safari med guide, och minnet tog snabbt slut på det första kortet efter dagens tripp.

I och med att vi hade besökt parken i Cape Vidal visste vi lite vad som väntade när vi vaknade på morgonen dagen efter. Vi hade dock en del djur kvar och vi såg fram emot att åka med en guide. Det var kallt när vi åkte hemifrån och blev inte bättre under den första timmen men det var bara att bita ihop. Vi kom in i parken och såg i stort sett på direkten en hyena som sprang på vägen framför oss. Den försvann snabbt in i det höga gräset när vi närmade oss så vi fortsatte våran rundtur. Vi åkte och såg det gasell-liknande djuret även här (kommer verkligen inte ihåg namnet!) och tog sedan och åkte upp i bergen. Efter ett tag ser vi ett av dem djuren vi verkligen velat se i grässluttningen en bra bit framför oss, deras långa hals uppstickande högt över gräset och med deras brunfläckiga päls i solen. Listat ut vilket djur det är än?

Giraffer så klart! Vi fortsätter längs med vägen och är nu inte mer än tio meter från dem. De äter en del och går sedan iväg. Vi önskar att vi hade kunnat se dem lite närmare och bara några minuter senare längs med vägen står det en giraff mitt på vägen! Det är även två giraffer som står precis vid vägkanten och denna gång är vi inte mer än en meter ifrån dem. En helt sjuk upplevelse som man inte kommer glömma i första taget. Men det var inte det enda djuret vi fick se såpass nära, utan efter en längre tur med bilen så ser vi en noshörning max tre meter bort. Det är läskigt hur stora de är och man vet att de kan bli aggressiva, speciellt om de skyddar sina ungar, och av en händelse råkade det vara en mindre noshörning i närheten. Dock verkade den inte riktigt så liten att vara en unge men kanske en rebellisk tonårsnoshörning. Vad vet jag? Det gick i alla fall bra och vi slapp bli attackerade och vi fortsatte ett bra tag för att sedan få bilen blockerade av ett litet gäng zebror som sedan ställde sig vid vägkanten och lät oss inspektera deras häftigt ränder från en meters avstånd innan vi sedan fortsatte. Vi körde sedan ett längre tag utan att se alltför mycket, men till slut, 3/5! Två elefanter rör sig en bra bit bort. En större och en unge. Tyvärr försvinner de in i skogen och vi vänder hemåt igen. På vägen ut ur parken ser vi fler av dem djur vi redan har sett och trots att vi inte fick se några stora kissekatter är vi ändå nöjda över att ha sett tre av fem av the big five och dessutom fått se djuren så nära, som var en upplevelse inte likt något annat. Återkommer så snart vi har besökt fler skolor! Tack för denna gång!

/John Hult, Tobias Tikka och Jennifer Panditha