Först och främst vill vi be om ursäkt för att det inte blev någon blogg igår, det var National Womens Day till minne en demonstration 1954 vilket betyder en helgdag och inga skolor öppna. Därför hade vi ännu en produktiv och lång dag på kontoret där lyckades installera den sista datorn. Hurra!

Men idag blev det åka av.

Vi började dagen tidigt, till kocken Mdus stora förtret, för att börja bila iväg redan klockan 07:00. Tråkigt nog hade hela den offentliga sektorn gått ut i strejk just idag. Så när Gwaza skulle ringa och höra med skolorna innan vi åkte iväg var det dött i luren. Vi fick ändra planerna i sista minuten och åka till tre andra skolor. Klockan 09:00 började vi vår 150 kilomter långa färd i riktning mot en liten ort högt uppe bland kullarna kallad Ndumo.

Det var en helt häpnandsväckande vacker väg då vi slingrade oss upp på branta kullar med klippor på enda sidan och en stor vacker turkos damm på den andra. Ytterligare en timme på en fruktansvärd gropig asfalstsväg som senare övergick till en avskyvärd guppig grusväg kom vi fram till Ndumo.

Vägen till Ndumo består mest av röd sand
Vägen till Ndumo består mest av röd sand

Väl där blev vi hjärtligt hälsade välkommna av rektorn som förklarade att det är tradtion bland Zulu att inte säga tack innan man har mottagit en gåva då att tacka innan är en gentlemans sätt att tacka nej. Piggt och glatt började vi packa upp datorerna som var 15 stycken till antal och så gott vi kunde försökte få alla de få eluttagen till så många datorer som möjligt. Tyvärr fanns dät bara hälften så många som vi behövde och hälften av dem var jordfel på. Dessutom hade vi inga datormöss med oss på färden, då vi skulle få tillgång till dessa först på eftermiddagen. Rektorn verkade vara glad ändå när vi visade upp den enda datorn med ström med vår enda medtagna mus.

Glad rektor och Jonas med fin hatt
Glad rektor och Jonas med fin hatt

För att spara tid åkte Jens och Gwaza iförväg upp till nästa skola, som låg endast ett stenkast från den första. Tråkigt nog var datorsalen inte riktigt fixad i ordning då den var full med säckar av ris, potatis, lök och diverse andra livsmedel. Men är det något man inte har brist på på en Sydafrikansk skola är det bärhjälp och på mindre än en minut var salen fylld med elever som bar ut maten för att göra plats åt datorerna. Datorsalen såg till en början ut att vara väldigt klurigt utformad med eluttag fastgjutna i betogen på marken. Men vid närmare rekognisation blev det uppenbart hur bristfällig denna lösning var, då kanske 3 av 5 uttag var fulla med grus och därför omöjliga att sätta in kontakterna i. Samma histora på denna skola då vi fick visa för en assisterande lärare som inte skulle ha något med datorundervisningen att göra vad som fanns på datorerna i förhoppning om att han skulle föra det vidare.

Datorsalen på Ndumo High när vi kom
Datorsalen på Ndumo High när vi kom
Datorsalen när vi var klara!
Datorsalen när vi var klara!

Vi lät oss inte tappa humöret för detta lilla nederlag och i en takt som Gwaza bestämde, sådär 130-150 km/h, åkte vi vidare till Hambisanni High. Infarten till skolan bestod av väldigt mjuk och fin sand som Markus med stor skicklighet och utan den minsta risk för att köra fast sladdade vår framhjulsdrivna Nissan Levina fram till skolgrinden. Strejken pågick förfullt på skolan när vi kom och inte en enda själ syntes till. Men vi ville inte ha kört 100 kilometer i onödan så vi ställde oss tillsammans med alla höns på skolgården och sprätte i sanden medan vi väntade på att någon skulle uppmärksamma oss. Tillslut kom en vaktmästare som kunde släppa in oss i datorsalen så vi åtminstonde kunde ställa upp datorerna. Deras datorsal var en imponerande syn, ett femtiotal datorer fanns där redan och de hade till och med nätverksswitch. Skolan var väldigt ren och fin med tillräckligt med bord och allt. Men inga eluttag då förstås.

Innan vi skulle lämna kom en mycket trevlig och pratglad biologilärare. Han insisterade på att vi skulle vänta på rektorn som var på väg med äppeljuice. Trevligt tänkte vi och ställde oss och småpratade. Efter en halvtimme började vi känna oss otåliga och hungriga då vi inte hade ätit något sen frukosten klockan sex och klockan var nu en bit över tre på eftermiddagen. Men tillslut kom skolans rektor i sin stora röda SUV och med sig hande han ett stort mål KFC kycklingklubbor.

Snäll rektor och intresserad biologilärare
Snäll rektor och intresserad biologilärare
Till och med snabbmaten i Sydafrika kretsar kring kyckling!
Till och med snabbmaten i Sydafrika kretsar kring kyckling!

Vi blev otroligt glada över denna goda gåva och med ny energi i kroppen passade vi på att åka till gränsen till Moçambique som låg endast 20 minuter bort. Vi inte med oss passen, men som tur var kände Gwaza en av gränspoliserna (Vart vi än kommer så verkar det som att Gwaza känner någon där) så vi fick tillfället att träda över gränsen och i några minuter befinna oss i grannlandet Moçambique. Glada och mätte styrde vi vår kosa tillbaka till Hluhluwe där ett gott mål mat och en god nattsömn väntade innan nästa dags äventyr.

Moçambique!
Moçambique!

4 thoughts to “Till Moçambique och tillbaka

  • Markus Westerstrom

    Väldigt kul (väcker gamla minnen) att läsa om era äventyr och veta att ännu ett gäng är på plats. Är väldigt imponerad av hur många datorer ni lyckades få plats med på flaket! Keep up the good work!!

    Reply
  • Heléne Ljungblad

    Vilket äventyr! :)

    Reply
  • Rickard Olsson

    Spännande grejer! Men vad gör ni med datorerna när det inte finns några eluttag? Används de som dörrstoppar eller bokstöd? :P

    Reply
  • Bodhil&Mats Berget

    Hej Markus,
    Låter som morbror Nils skulle varit med och fixat det elektriska. Från skafferi till datasal på ett kick, Kul!
    Keep on bloggning!
    Hälsningar
    Mamma&Pappa

    Reply

Leave a comment to Heléne Ljungblad Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *